Läsnyttigt.
Lars Lindbom leg psykoterapeut.
Kärlek och vänskap kräver samarbete och ansvar
I nära relationer prövas vår vilja att vara till för den andre, ärligt dela med oss av oss själva samt vår förmåga att förstå och förlåta vår partner och oss själva. Samarbete och uppoffringar är nödvändiga - det gäller att göra klart för sig vad det är man vill bygga upp tillsammans.
Det är viktigt att avstå från att låta dig styras av känsloimpulser och kortsiktigt tänkande vid de svårigheter som oundvikligen dyker upp. Det gäller att skydda din partner från dina dåliga sidor. Klarar du inte detta kan psykoterapi hjälpa dig till större mognad.
Kärlek och vänskap är inte främst en känsla utan resultatet av en ansträngning att hålla ett löfte att respektera och möta den andres känslomässiga behov och avstå från det som sårar eller förargar.
Trofasthet kräver en inre moralisk kamp.
Att inget lova för att slippa ifrån ansvaret är ett bedrägeri både mot dig själv och den andre.
Om du inte är villig att låta detta genomsyra din psykologi kan ingen psykoterapi i världen hjälpa dig. Om det samma inte gäller din partner har du ett verkligt problem - du har helt enkelt ingen att samarbeta med utan måste ensam ta ansvar för relationen.
Förälskelse eller något som liknar det kan vara en ljuv inledning på en kärleksrelation eller en vänskap och kan mogna till ett livslångt förhållande. I förälskelsen hittar vi tillbaka till barndomens lekfullhet, uppriktighet och spontanitet.
Vi ställs på detta sätt inför utmaningen att få en ny chans att mogna. Vi måste göra upp med illusionen om att villkorslös kärlek mellan vuxna är möjlig. Klarar vi inte den uppgiften förlorar vi det förälskelsen gav oss och blir en krävande börda för vår partner.
Vi riskerar att bli barnsliga på ett mindre tilldragande sätt när vi ställs inför svårigheter. Risken finns att vi infantiliseras. De flesta av oss blir också barnsligt beroende, sårbara, egoistiskt krävande och hänsynslösa i vår strävan efter omedelbar tillfredställelse och total uppmärksamhet. Vuxen kärlek och vänskap kräver två självständiga människor som av fri vilja väljer att vara ömsesidigt beroende och att samarbeta för att skapa ett gott liv för båda parter.
Förälskelsen kan också göra vårt omdöme barnsligt - vi är helt enkelt inte vuxet nogräknade när vi väljer livspartner och vänner.
Omedvetet kan vi välja partner utifrån dunkla motiv. Vi kan välja någon som vi tror oss kunna besegra, behärska och kontrollera, någon som vi tror vi kan förlora utan sorg, någon som påminner om en förälder, någon som vi skall ta hand om som ett barn eller själva bli omhändertagna av. När så förälskelsens förtrollning viker står vi där och undrar vad som hänt och känner oss lurade. Grodan blev inte till en prins. Beroendet av den andre blir till en boja. Vi kanske skiljer oss och upptäcker att vi gör om samma misstag.
Kalla, självupptagna, despotiska och grymma människor hittar lätt en partner genom att med väl avvägda episoder av kärleksfullt beteende trollbinda någon med en känslomässigt karg bakgrund.
Om du ger dig in i den ena olyckliga relationen efter den andra där du inte blir sedd och uppskattad, rent av föraktad och slagen eller om du inte alls vågar skaffa dig en relation kan det vara sviterna av att som barn aldrig ha blivit sedd som den du är, inte ha blivit mött i din värld utan hela tiden fått veta att andras tankar och känslor var det enda som räknades.
Vi ingår våra relationer med de bästa intentioner på det medvetna planet. Dock är skilsmässor legio och ofta bittra. Hat, avund och sur misstänksamhet kan hota ta över och vi drar oss undan som sårade oskulder med en illa tillkämpad övertygelse att allt är den andres fel eller att gräset förhoppningsvis är grönare på något annat ställe.
Påfallande ofta har vi svårt att tänka klart kring våra relationer och våra känslor, tankarna bara snurrar runt och låser sig - blir till repliker i ett stelnat språkspel. Vi vill inte erkänna att der är vi själva som ger efter för avund, hat, lättja eller girighet. Eller att vi valt någon vi med vårt vuxna omdöme finner oacceptabel.
Tillbakadragenhet eller krig förefaller vara de enda lösningarna. Det är den andre som måste ändra sig, säger vi både till oss själva och vår partner.
Vi ser varandra dunkelt som i en spegel.
Även med en god grund för relationen kan omedvetna krafter sätta käppar i hjulet för det som annars hade goda förutsättningar.
Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Många av oss tenderar att döda kärleken inom oss när beroendet blir för påtagligt och när vi upptäcker brister och oförmåga hos den andre att älska oss förbehållslöst hela tiden. Vi är mer inställda på att bli älskade än på att älska.
Vi säger oss att vår egen bristande kärlek är den andres fel och att han eller hon inte är värd kärlek. Vi satsar på att bli fruktade eller avskydda. Partnern kanske svarar med samma mynt. Det kan gå så långt att vi till slut finner att vi är gifta med vår värsta fiende.
När vi hotas av insikten om livets förgänglighet nedvärderar vi vår partner och avkräver livet en ny chans.
Om vi söker hjälp hos en god vän är det ofta i första hand för att söka en bundsförvant mot vår partner. Vi sätter därvid vännen inför en svår prövning. Det krävs både mod, klarsyn och taktkänsla av den vi vänt oss till och ödmjukhet från oss själva för att kunna ta emot hjälp.
Omedveten avund spelar en stor roll i destruktionen av väldigt många relationer. Vi tillstår inte gärna vår avund ens inför oss själva.
Utifrån omedveten avund nedvärderar vi och går till strids mot vår partner och dennes glädjeämnen, förmågor, vänner och möjligheter till dess partnern känner sitt liv urholkat av relationen och tröttnar.
Vår förmåga att hitta rättmätiga förklaringar till vårt beteende är i det närmaste outtömlig - vi "vet" att vi har rätt i våra kampanjer.
Många relationer störs svårt av att den ena parten ägnar sig åt sexuella fantasier med partnern som huvudperson åtföljda av dramatiska uppträden och anklagelser mot partnern, kontrollerande beteende och plågsamma utfrågningar.
Bakom ligger en avgrundsdjup osäkerhet och smärta från vilken partnern utestängs samtidigt som han/hon kan känna sig manad att verkligen gå till någon annan.
Många förväntar sig att trohet skall vara något lätt - i synnerhet för partnern!
Otrohet förekommer ofta någon gång även i stabila, långvariga och goda relationer. Bakgrunden är ibland komplicerad under ytan, och en vanlig upptagenhet hos den förfördelade parten är att kunna förstå den som varit otrogen. Den senare är inte alltid inne på samma linje och vill kanske inte reflektera kring det inträffade.
Ibland är det fråga om att den ena träffar någon som han eller hon blir verkligt intresserad av och som erbjuder ett existentiellt val och en alternativ framtid. Relationen skakas i sina grundvalar. Om den som träffat en annan väljer att stanna kvar kan mycket gott komma ur det inträffade om oron och smärtan får utrymme och tillfälle att lägga sig.
Ofta är otrohet dock något mer trivialt, som ett förteget inlägg i ett till synes hopplöst gräl eller en maktkamp där det kan finnas en omedveten avsikt att otroheten skall uppdagas och få en effekt. Otroheten är då ett medel att komma åt partnern. Resultatet är dock sällan lyckat.
Självtillräcklighet är ett vanligt motiv till att ha tillfälliga relationer. Man vill bevisa för sig själv att man inte är riktigt beroende och att alla är utbytbara.
Ovilja att inse att livet innebär prövningar och att alla relationer kräver helhjärtad ansträngning ligger också bakom många otroheter. Man tycker helt enkelt att man har rätt att ha ett lätt liv.
Somliga söker bevis för att de problem man har med sin partner är helt den andres fel genom att söka efter underbara alternativ.
Resignation ligger till slut bakom mångas glädjelösa och upprepade otroheter.
Drömmar går i kras och löften sviks. Äktenskapsproblem kan bli övermäktiga. Parterapi och äktenskapsrådgivning hjälper inte alltid att hålla ihop ett par.
Det har länge varit politiskt korrekt att se lättsamt på skilsmässor och att lita på forskning som hävdar att barn inte far illa när föräldrar inte förmår hålla sina löften till varandra. Somliga tror att de skall komma undan problematiken genom att bara vara sambor.
Speciellt vanligt tycks det vara bland oss män att underskatta följderna av separation - ja, vi vill gärna tro att varken vi själva eller vår partner kan vara verkligt beroende, annat än ekonomiskt.
Verkligheten är inte politiskt korrekt. Många har mycket svårt att hämta sig efter en skilsmässa och förlorar fotfästet, även de som trott att livet skulle leka om de bara blev av med sin partner. I stället kan ett sår öppnas som svårligen läker hos den ene och en tung samvetsbörda åläggas den andre.
Barn far illa av att inte ha tillgång till båda föräldrarna och tvingas mogna i förtid.
Alla människor har sina livskriser. De hör till allas vår psykologi.
Kris innebär att den gamla kartan inte fungerar längre och att någon ny inte förefaller finnas i sikte. Du kan inte gå tillbaka till det gamla och ser ingen framtid.
Psykoterapi kan vara ett verktyg att handskas med kriser för att slippa riskera förlora i vitalitet och bli deprimerad.
Utveckling sker gradvis och i språng
Vi frigör oss från det gamla invanda i knappt märkbara steg för att en dag ta språnget. Eller bli knuffade. För ett barn kan det vare en spännande utmaning att börja skolan, men också upplevas som en katastrof.
En anhörigs död kan vara en smärtsam upplevelse som ger oss tillfälle att tacksamt begrunda livsvillkoren - de som kan säga att de älskat efter förmåga - eller en katastrof som gör oss förvirrade och deprimerade.
Även framgångar kan skaka om vår psykologi och kasta in oss i kris. Somliga kan vila på sina lagrar - de som tänker att vägen var mödan värd - och andra upptäcker att de inte kan glädjas.
Vad som utlöser en kris kan vara en liten tuva eller en av alla erkänd katastrof.
Ibland kommer en kris smygande och andra gånger är psykologin mer dramatisk.
Somliga fyller 40 år (eller 30 eller 25) och inser att drömmen om evig ungdom var falsk. Andra kommer till insikt om egna begränsningar eller förstår att de levt på illusioner om sig själva, sina närmaste eller sina karriärmöjligheter.
Ibland råkar vi ut för något hemskt eller blir vittne till något dramatiskt som rubbar vår trygghet och tilltro till våra medmänniskor.
Om en traumatisk situation sker samtidigt med en känslig utvecklingsperiod i din psykologi ökar risken att du skall hamna i en kris som blir svårhanterlig och som kan kräva terapi.
I kriser grubblar vi. Tankarna mal runt och det är omöjligt att slappna av. Vi fastnar i plågsamma återvändsgränder.
Vanligt är att man inte ser sambandet med det inträffade och sitt tillstånd - man vet helt enkelt inte vad det är fråga om och förstår inte längre sin psykologi. Man har huvudet fullt av improduktiva inre dialoger. Eller engagerar sig i meningslösa yttre konflikter. Och det går inte att bara bita ihop och försöka arbeta på och bete sig som vanligt. Man tappar helt enkelt kontrollen över känslorna och kan inte tänka klart.
Somliga av oss är bättre rustade att handskas med kriser. En del är i förväg inställda på att svårigheter och självprövningar hör till livet och är beredda att ta tjuren vid hornen. Andra försöker stoppa huvudet i sanden. Men ingen kan yvas.
Vissa förkroppsligar sin vånda. Det känns som att kroppen rent bokstavligt går sönder eller att hjärtat skall brista. Ett vanligt uttryck är "att gå in i väggen". Man har ångest och kan inte sova och känner inte igen sig. Man orkar inget längre.
Många skäms för sina överväldigande känslor och fruktar för sin mentala hälsa. Det är vanligt att man börjar gråta utan att förstå varför och drar sig undan.
Kriser följer ett inneboende förlopp:
Chock
Du hade aldrig riktigt trott att något sådant skulle drabba dig eller att du skulle visa dig vara sådan!
Allt ter sig overkligt och du gör ovidkommande saker och talar om annat utan att kunna fokusera.
Är dina närstående kloka håller de sig i närheten av dig och ser till att du får kravlös omsorg.
Du behöver tid på dig.
Bedövning
En tid går du kanske omkring som bedövad.
Du gör allt mekaniskt, utan kontakt med dina känslor och minnet fungerar dåligt.
Att fastna i detta läge gör dig till en zombie.
Förnekande
Vanligt är att du en tid försöker förneka verkligheten och säger till dig själv att det som hänt inte har hänt eller är på riktigt eller att det du börjat inse om dig själv inte är sant.
En del ägnar sig åt att tro att ett under skall ske. Många får omotiverade vredesutbrott.
Sorg
När du börjar inse att det hela inte bara är en ond dröm börjar du återfå kontakten med dina känslor.
Om du inte tillåter dig att börja sörja det som hänt eller förlusten av dina illusioner riskerar ditt tillstånd att permanentas som en depression eller psykosomatiska besvär.
Nyorientering
Om du kunnat sörja upptäcker du efter en tid att det finns en verklighet bakom orden "tiden läker alla sår". Inte på det sättet att det inträffade inte kommer att fortsätta att vara en tragisk händelse i ditt förflutna utan mer som att du börjar samla ihop dig inför vad du kan tänkas ha kvar av livet.
Kristerapi kräver inte alltid experthjälp utan förmedlas ofta intuitivt av den som råkar finnas till hands.
Om du råkat i kris fylls du kanske av så djup skam över de känslor av hjälplöshet och förvirring som följer att du aggressivt avböjer allas utsträckta händer. Kanske visar du upp en apatisk och oengagerad attityd eller försöker frenetiskt råda bot på situationen med förhastade och ogenomtänkta handlingar som kan få stora konsekvenser.
Det gäller för terapeuten eller en engagerad medmänniska att lugnt och respektfull lyssna och åter lyssna och insistera på att det finns hjälp att bearbeta alla kaotiska känslor.
Först så småningom, oftast inte samma dag eller ens samma månad, kan man peka på olika alternativ att handskas med det nya livsläget med uppbådande av dina egna inre resurser till eftertanke och besinning. Lyssnandet samlar ihop dina tankar och känslor.
Genom att någon lyssnar engagerat och avspänt hittar du efter en tid ditt eget centrum och kan orientera dig mot en möjlig framtid.
De flesta depressioner har en komplicerad psykologi som centreras kring en förlust. Du kan ha förlorat en anhörig, en kärlek, ett hopp, en illusion eller givit upp en del av dig själv - nyfikenhet, lekfullhet, kreativitet eller sanningslidelse.
Av någon anledning är det svårt att sörja och sörja färdigt och du fastnar i sorgeprocessen - kanske i självförebråelser och en känsla av värdelöshet. Ofta är den ursprungliga förlusten förvisad till det omedvetna. Man vet inte själv varför man förlorat livslust och glädje.
Kropp och själ hänger samman och din psykologi påverkar kritiskt din hjärna när depressionen blivit tillräckligt djup - en ond cirkel etableras, som kan vara mycket svår att själv bryta.
I en del fall kan det vara svårt att veta vilket som kom först - hönan eller ägget.
När du är inne i en depression kan det låta paradoxalt att något gott skulle kunna växa ur din känsla av elände. Men det kan det faktiskt!
Att verkligen ta sig igenom depressionen i stället för att bara försöka döva den kan göra dig både klokare och starkare.
En depression kan betyda en chans till utveckling och djupare verklighetsförankring.
deprimerad utan att veta om det
Lätta kroniska depressioner, ofta kallade dystymi, är ibland omedvetna och hänger ofta samman med att man offrat en del av sitt jag tidigt i livet i desperat hopp om trygghet och kärlek. Du kanske fick lära dig att inte vara vetgirig, charmig, vig, sorgsen, känslig eller kreativ för att inte väcka omgivningens avund eller ogillande.
Du kanske framlever ditt liv i ett konstant nedstämt läge. Kanske ser du det själv som en del av din personlighet och har valt vänner, partner och karriär därefter. Eventuellt "medicinerar" du med alkohol för att få tag på livsenergi och engagemang och för att kunna vara glad, arg, nyfiken och sexuell eller bara för att kunna sova. När du söker terapi har du svårt att precisera vad det är för fel.
När något roligt och spännande inträffar sedan du väl påbörjat en psykoterapi kanske det blir klarare. Du kanske upptäcker att det känns obekvämt att berätta om en framgång, ett nytt intresse eller att det känns otrevligt att komma till terapin om du är på gott humör den dagen. Du tycker dig helt enkelt inte ha rätt att vara glad, tror att terapeuten skall bli avundsjuk eller abrupt vilja avbryta terapin. När du talar igenom problemet förstår du kanske att du hela livet omedvetet associerat välbefinnande med att något obehagligt skall ske.
Kanske har det du fruktar av framtiden sin plats i det förflutna?
Här är besvären tydligare. Du känner dig nedstämd, inget är roligt längre och du lider av ångest inför framtiden eller något i det förflutna. Du grubblar utan att komma vidare. Aptiten kanske avtar eller så tröstäter du. Du sover för mycket eller för litet, vaknar ofta tidigt med oro. En tid försöker du fly in i arbete och stress eller ett hektiskt nöjesliv.
Självförtroendet sviktar och du känner dig utanför och sämre än andra. En del blir gråtmilda, andra åter får omotiverade vredesutbrott (mest män). Diffusa kroppsliga symtom (spänningssmärtor, magbesvär) oroar och kan maskera vad det egentligen handlar om. Många vänder sig till sjukvården med huvudvärk, ryggsmärtor eller magont.
Överkänslighet kan vara utmärkande. Blickar och skämt med en antydan till udd, som dock är oskyldigt menade, tar du åt dig som förolämpningar och kränkningar.
Omgivningen känner sig maktlös och tröttnar lätt på ditt ältande och drar sig undan.
Dina närstående blir tyvärr också drabbade - fast kanske inte som du själv fruktar i dina skuldkänslor. De kan, liksom du, behöva stöd.
För det mesta vet du vad som var den utlösande faktorn men inte alltid. Oftast kan man peka på ett nederlag, en anhörig man förlorat eller att någon övergivit en. Det kan också handla om förlust av ungdom, hälsa eller skönhet. Det är vanligt att dessa händelser är förknippade med en självförebråelse och en idealisering av det förlorade. Ibland har man inte klart för sig att det förlorade hade ett stort värde. Det är fråga om att du gått vilse i en sorgeprocess.
En del depressioner passerar gränsen för det friska. Den drabbade har då svårt att tillgodogöra sig insiktsterapi. Hjärnans hormonbalans förändras kritiskt och depressionen går över i ett livshotande sjukdomstillstånd med vanföreställningar, undernäring, uttorkning och allvarliga, invalidiserande eller dödliga attacker mot den egna kroppens integritet via olyckor och självmord. Läkar- (specialist inom psykiatri) och sjukhusvård är då påkallade. Vanligtvis rekommenderas läkemedelsbehandling i kombination med kognitiv beteendeterapi.
Samtliga som kommit till mig för att få hjälp med depression har haft ett komplicerat förhållande till skuld. Ibland har all skuld varit förnekad, ibland har skuldkänslor varit diffusa men ständigt närvarande och ibland har en ohanterlig skuld attackerat skoningslöst.
Det är terapeutens uppgift att skapa en så trygg situation att du lugnt kan betrakta din psykologi och ditt förhållande till skuld. Tankar på omsorg, gottgörelse och försoning kan då födas fram om än med vånda.
Deprimerade människor har föga tillgång till sund aggressivitet.
Du faller lätt undan, ställer upp som slagpåse för andras elakheter och tilldelas gärna rollen av syndabock. Oheliga allianser bildas på detta sätt lätt i arbetsgrupper och familjer.
Aggressiviteten riktas inåt som självförebråelser och ringaktande av dina egna tillgångar och förhoppningar.
I den mån aggressiviteten riktas utåt är det oftast i omotiverade utbrott "för ingenting".
Ett glas lättar upp stämningen brukar man säga. I samband med en depression kan en rejäl djupdykning i själens mörker bli följden och tidigare undanträngda självmordstankar släppas lösa i ditt berusade omdöme. Kombinationen alkohol - depression kan bli fatal.
Depressioner kan vara lätta och depressioner kan vara mycket tunga. De kan vara kortvariga eller segdragna. Deras psykologi kan vara uppenbar eller dunkel.
En sak har de gemensamt - om du är drabbad är du övertygad om att det är lönlöst eller förmätet att söka psykoterapi eller läkarvård. Detta är felaktigt och grundat i din ringaktning av dina förhoppningar och drömmar.
En lyckad terapi för depressioner måste innefatta, enligt min erfarenhet, ett återupprättande av din längtan och lust och ett kritiskt granskande av din omgivning - finns där plats för dig som en hel människa på gott och ont?
Det finns effektiv hjälp att få! Underlåter du att söka hjälp utsätter du dig för onödigt och ofta långvarigt lidande och riskerar, om depressionen är tung, ditt liv! Du är skyldig dina närstående att uppsöka den vård som faktiskt finns.
Upprepade och långvariga depressioner ökar frekvensen av hjärt- kärlsjukdomar, strokes, infektioner och ev. benskörhet hos kvinnor.
De nya antidepressiva medicinerna innebär väsentlig hjälp för en stor grupp deprimerade och ångestridna människor som är villiga att medicinera. Många självmord undviks på detta sätt. En vettig bedömning tror jag är att fler borde ta dessa mediciner och att de samtidigt skrivs ut lättvindigt till många som ersättning för psykoterapi. Jag bedömer det som vanvård när allvarligt deprimerade människor skickas hem från akutklinik eller distriktsläkarmottagning med bara ett recept och ev. en återbesökstid om några månader.
Rätt använda kan de nya medicinerna underlätta en samtalsbehandling.
Om en närstående går in i en depression befinner du dig i en svår situation. Det finns inga enkla knep att ta till och goda råd har ett begränsat värde och du måste själv ta ställning till om de passar in i er situation och är i överensstämmelse med din karaktär.
Acceptera din maktlöshet och övergivenhet! Din närstående är inte tillgänglig på samma sätt som förut och det är mycket lite du kan göra åt det. Låt inte hans eller hennes tillstånd bli en heltidssyssla för dig. Gör annat som intresserar dig och glöm inte bort att du bara har ett liv!
Var inte överdrivet snäll! Känn efter hur generös du egentligen känner dig!
Dessa två råd utgör inte en uppmaning till kärlekslöshet. De är avsedda att hjälpa er att skaffa ett andrum. För dig att hämta energi att kunna hålla ut på sikt och för den deprimerade att slippa belastas av onödig skuld genom att du överdrivet uppoffrar dig.
Vad som kan vara särskilt betungande för de närstående är att det ofta finns ett dolt budskap till omgivningen i en depression: "ni är hopplösa att leva med!" Detta dolda budskap riskerar att göra dig själv deprimerat snäll.
Kanske hänger din benägenhet till överdriven snällhet samman med att du lastar dig själv för utvecklingen. Ni kanske till och med befinner er i en cirkel av dunkel skuld och försåtligt skuldbeläggande. Om så är fallet sök upp en klok och neutral medmänniska och tala igenom hur du tänker och handlar!
Risken finns att den överdrivna snällheten och självuppoffrandet knuffar honom eller henne djupare in i det mörka landskapets demonvärld. Det är ju inte det du vill.
Rådet att inte säga "ryck upp dig!" har blivit en självklarhet i många kretsar - nästan ett tabu. Det är klokt att ta det rådet till sig med viss eftertanke. Om du säger "ryck upp dig!" vid fel tillfälle - och det är oftast fel tillfälle - lägger du bara sten på börda. Men det kan finnas tillfällen när den som är deprimerad kan ta till sig av din heliga vrede och omsorg.
Skydda den som är deprimerad från sammanhang som karaktäriseras av uppsluppen glättighet och mycket alkohol!
